Jag varnar för ett långt inlägg..

 

Har haft häst sedan jag var 9år gammal, ridit så länge jag kan minnas.

De längsta ja varit utan häst är 2 månader.. egen häst alltså..

Alltid ridit även om jag haft hästar som inte kunnat bli ridna, hjälpt de runt mig med sina hästar

och spenderat tusentals timmar i stallet.

 

Tror de inte är många som fattar att en hästtjej kommer alltid att vara en hästtjej i ur å skur, 

oavsett vad som händer.

 

Jag skulle kunna offra hela mitt liv för att kunna träna och mysa i stallet, även om det är ekonomiskt

fullständigt omöjligt.

 

Köpte en sadel förra året, och de va nog det bästa köpet jag någonsin gjort i hela mitt liv, helt ärligt talat.

Den är heeeelt fantastisk, red häromdagen i den efter att ha låtit den stå på hyllan ett tag å de va som att komma till himlen, en fotölj till häst. SJUKT

 

Då jag skriver detta har ja smått panik, då Kozca kommer att åka norrrut nästa helg, och jag kommer mest troligt inte se henne så mkt mer.. än mindre rida henne mer.

Då ja kommer in i stallet och hon lägger sitt huvud mot min bröstkorg, blåser å slickar mig i ansiktet vill ja bara börja grina, för att jag vet att det snart är över.

Ingen kommer någonsin förstå vilket band den hästen och jag har.

 

Ekonomin håller inte för 5 öre, och det händer saker som gör att jag måste ta de här sjukt tunga beslutet..

Kanske en vacker dag kan hon bli min igen.