Kroppen slår ifrån och ger upp.

Regnet där ute gör mig inte på bättre humör.

Tårarna rinner när jag får stöttning av mina älskade vänner och familj.

Vill inte vara sjuk, men det är jag ändå.

Orkar inte laga vettig mat till mig själv, duscha och allmänt sköta mig själv fungerar inte längre, hjärnan har stängt av.

Ska träffa en kurator på måndag för att se hur vi ska gå vidare.

Imorgon ska det tas ett blodprov för att utesluta någon allvarligare sjukdom.

Funderar på att bara åka iväg nånstans i helgen, nånstans där ingen känner mig eller vet hur jag brukar vara.

Har satt upp mål för dagen och tar en dag i sänder.

Nu ska ja ta mig upp ur sängen och få i mig något så jag klarar av att åka till stallet och mysa, där trivs jag, ingen dömer och alla lyssnar utan att ge någon besvikelse till svar.