För ett år sedan kunde ja inte ens föreställa mig hur mitt liv skulle se ut om ett år framåt, 

jag hade precis kommit ur min depression, flyttat in hos Andreas och tyckte livet såg iaf

lite ljusare ut.

Har alltid velat ha barn, och trodde att ja skulle bli gravid i mitt tidigare förhållande, men det hände

aldrig så ja släppte tanken helt och plötsligt märkte jag att kroppen inte riktigt va som ja 

var van... Något som inte riktigt stämde.. Så ja gjorde ett test (nyårsafton 2013) som visade på 

negativt. 

Festade för första gången i mitt liv på nyår, nykär och mådde fantastiskt!

 

Några veckor senare kände ja att de verkligen inte va som de skulle med kroppen, hade bokat tid på

hälsocentralen, hade också ett test kvar så ja gjorde de en tidig morgon i farten, hade som vanligt 

bråttom innan jobbet.. Skulle hinna käka frukost, släppa ut hästarna, byta om och åka till jobbet.

Vilket resulterade i att ja gjorde testet, lät de ligga på badrumsgolvet och efter ja fått i mig frukosten

kom ja på att ja kanske skulle kolla va de där testet sa.

 

Gnuggade mig ordentligt i ögonen, när ja stod med testet i handen, gick å tog på mig glasögonen och mycket riktigt.. Två streck på stickan.. Adrenalinkicken ja sedan fick va helt enorm..

 

Den omställningen som blivit sedan den dagen hade ja aldrig någonsin kunnat förbereda mig på.

 

Har iaf hittat den personen ja vill leva med resten av mitt liv, och han är också pappan till min nu son.

Jag har tappat bort mig själv lite efter att Alvin fötts, allt kretsar kring honom, spelar ingen roll om jag är

trött, less och inte är på humör.. Han måste tas om hand och är ja sur så märker han det och blir 

grinigare.

Har kramp i armarna av allt bärande och vaggande av säng, rödsprängda ögon av onormal sömn (somnar typ mitt i natten och vaknar vid lunchtid), inte duschat på flera dagar av en enkel anledning.. Dagarna har gått så fort att plötsligt är det dags att försöka sova.. 

 

Ibland vill man bara gå ut ur rummet där Alvin ligger å skriker och gömma sig under en kudde, när inget hjälper och det är bara att typ ligga å sjunga för sig själv för att inte bli galen.

Men det är bara SÅ värt allt slit när man får de där stora leendet på mornarna och när han ligger å pillrar i håret då man håller honom i famnen, kärleken flödar över till denna lilla bebis som förändrat mitt liv.

 

Att bli förälder är de största som kan hända i livet,

även det bästa och svåraste.