Såg på en film som egentligen va lite mysko men som ja på något sätt kunde relatera

till mig själv i.. 

Får en bra uppväxt men är inte nöjd i själen, blir sviken, sviker och när man väl har de bästa

så kan man inte ta emot det.

 

Har läst om kriser å så i plugget och ja e rätt säker på att ja haft en kris som inte jag 

blivit riktigt klar med, därmed att ja känner mig ofullständig och uppe i de blå.

 

För några år sedan träffade jag en person som blev min bästa vän, vi gjorde allt tillsammans..

Men då tiden gick, så kom också den stunden då vi va tvugna att gå vidare till våra egna liv,

kommer ihåg den dagen som igår (gråter när ja tänker på det), vi kramade om varandra, medvetna

om att vi inte skulle ses på väldigt länge, hade gråten i halsen men vågade inte släppa ut de

då vi va mitt ibland folk.. Men så började min vän gråta och då släppte allt, grät i varandras armar

och glömde bort allt som va runtomkring.. Jag har ingen aning om hur länge vi stod så, men tills

de lugnat ner sig.

Sa farväl till varandra och sedan dess har jag inte träffat den här personen.

 

Trodde aldrig att jag skulle få känna ett sånt starkt band igen, jag hade fel.

Här kommer min kris in.

 

Träffade den personen jag kände mig fullständig med, min själsfrände, mitt allt..

Vi va som piff och puff, inget va omöjligt och jag var fullkomligt lycklig.

Tills den personen också skulle försvinna ur mitt liv och jag ställdes inför ett val, det val som 

skulle förändra mitt liv.

Jag valde fel.
Och jag önskar man kunde spola tillbaka tiden men det är för sent..

Man går helt enkelt vidare med sina liv även fast det är jobbigt och guppig å slingrig väg.

Jag kan inte gå vidare, den här personen kommer alltid finnas kvar i mitt hjärta och kommer

aldrig komma ut därifrån. Jag måste bara inse att ja inte kan göra något åt det.

 

Lever idag med min vän, inte fullkomligt lycklig, men det är okej. 
Jag tror inte man kan ha ett perfekt liv, men det går alltid att sträva emot.. dock får det aldrig ta överhand.

 

Ställs än idag inför livsavgörande beslut, men idag vet jag att det är för att jag är vuxen.

Det bara är så.